Är så sjukt less på att få skit pga andras mående å beteende, är väl kanske mitt eget fel eftersom jag ställer upp i vått o torrt. men va fan.... ska jag behöva ta andras skit???? 

Nog för jag vet att man vräker ur sig o kan va elak mot den man litar på mest... men d måste väl ändå finnas en gräns???? Eller??

Kan stå ut både en å 100 ggr för har min empatiska sida som vill förstå o se helhet men men...jag har en gräns efter d. Gör jag fel som säger tvär nej efter d även om jag vet helheten????

Min empatiska sida vill lösa d men mitt innersta vill nej för den e krossad.

fy fan för att vara så här empatisk å sätta andra före en själv.

visst kan d va en bra egenskap men kan va den sämsta för en själv - tro mej för jag vet.

vet ärligt talat inte hur jag ska göra nu efter denna dagen, min ork e under vattenytan men kan inte ge upp....

Midsommarhelgen hade jag planerat till att göra minsta möjliga så mitt förbenade knä kan börja må bättre men ger det inte me sig snart så får jag bara acceptera läget å ta kortisonsprutan. Ser verkligen inte fram emot det. Är inte spruträdd men smärtan som kommer efteråt lockar inte.

Igår va det verkligen en lugn dag och blev bättre då min tonårsdotter ville spendera dagen me sin mamma. Hur mysigt som helst. Menyn bestog av sill o potäter, jordgubbar me grädde o senare blev d grillning..

Idag hoppas jag på en lika lugn dag ..om vädret håller i sig så lutar det åt grillning idag me.

Önskar alla en fortsatt bra midsommarhelg

Helt ärligt.. är galet hur folk kan lägga sig i något dom varken vet något om eller vet bakgrunden.

Och dom lyckas alltid få det till tjafs och negativitet även om det är en bra sak från början.

Hur lyckas dom men framförallt VARFÖR???? va är vitsen med att försöka få andra att må sämre???

Dom kan ju omöjligt må bättre själva i längden av att bete sig på ett sånt här sätt, kanske på sin höjd i några minuter.

Att dessa behöver stöd och hjälp i någon form är det ingen frågan om för är änna självklart. Missuppfatta mej inte nu för syftar på allt från vänskapsstöd och uppåt, mao ingen speciell kategori.

Alla går igenom en jobbig fas i livet, kanske en helvetisk fas. Man är inte sig själv då, och tar oftast ut det på den/_dom man tar för givet och litar på. Inget konstigt med det. 

Jag syftar MEST på dom som inte vet va saken handlar om, inte vet bakgrunden, hela helheten.

Dock finns det dom som vet men ändå tar ut sin negativitet på andra för sanningen och att jobba sig igenom är inget dom VILL göra.

Hur kan man bara anta utan att veta saken och ändå ta ut det över andra??? 

Hur ska man bemöta sånt???? 

Komplimanger kan ju både ges och tas emot på olika sätt, allt beroendes på hur det sägs och hur man tar det som den människa man är.

Är det en 'komplimang' från en människa man inte känner eller från en man känner? Eller nåt där en massa emellan?

Att få en ÄRLIG komplimang utan BAKTANKAR är något vi alla vill ha - hoppas jag- är iaf va jag vill ha.

Är så trött på alla som tror man lägger sig så fort man får höra något om ens kropp till 'du kan ju välja och vraka'.

Asså seriöst... spelar väl fan ingen rol hur jag kan välja, det som spelar roll är mina känslor!!!!

Finns inte på kartan att jag kan va  me någon pga ytlighet även om han är sån ögongodis som man inte kan släppa blicken ifrån  om det inte finns känslor.

Men men åter igen till komplimang

Idag fick jag en sådan från en, en som jag känner väl. och näe vi har inget ihop förutom ren öppen vänskap å vi kan prata om allt, verkligen allt. Vi är motsatta kön men ändå på samma nivå va gäller öppenhet.

Är från dom jag har ärlig öppen relation utan baktankar som jag kan tro och ta emot...

Har under ett par dagar sorterat ett par hundra gamla kort varvat med barnens och en extra dotters deeptalk och annat. 

Hur mycke skit jag än gått igenom så e dessa minnen och ögonblick det som får mej att känna lycka.

Även om vissa saker i livet slutar med sorg och krossat hjärta så får man aldrig glömma hur man kände just då och hur det fick en att va så lycklig man bara kan bli - flög på moln och inga hinder va ivägen. 

Dessa känslor ska man ha varmt om hjärtat eftersom dom är ljuset i mörkret.

Utan ljus så mår man inte bra, är ett faktum.

En sak som livets svåra väg lärt mej är att uppskatta dom 'små' sakerna, vilket egentligen är dom viktigaste, som fått mej inse att jag har fått uppleva och upplever det viktigaste i livet.

Även om man tror man är på botten av det djupaste så ta en titt inuti er själva och världen utanför så finns det ljus.

Ge aldrig upp....kram

Blev väckt imorses halv 7 av bäbis ( katten), hon hade fått ett ryck att börja leka som fn. Är rätt ovanligt eftersom hon är 19 år, så jag masade mej upp, jag är ingen morronmänniska direkt. När jag väl fått i mej kaffe så går hon å lägger sig. Kan inte bli arg på henne för hon e så go, va bara att gilla läget.

Filurerade över gårdagen med ännu en kopp kaffe i handen. Gårdagen va en av mina bästa dagar på länge. Först få se sonen spela o gör massa poäng (amerikansk fotboll), ja jag är en stolt mamma. Sen ha mamma-dotter (tonåring) tid hela kvällen- på en lör. Hur mysigt som helst och är så skönt jag är den hon frågar om råd och berättar hemlisar för. 

Nog för jag gjort misstag i mitt liv men med mina mirakel har jag lyckats. Dom står på sig om vad dom vill och tycker, ingen lr inget grupptryck kan påverka dom till nåt negativt.

Senare idag ska jag fira 17e maj med en kompis.

En bra helg mao, hoppas ni haft det också

Ibland blir jag bara så less på att vara jag.

Min bästa egenskap är också den förmågan som kan dra ner mej. 

Hur i helvete kan det vara så fel att finnas för någon som mår dåligt, att ha en axel, öron som lyssnar och ändå bli boven i dramat. I dessa lägen önskar jag att jag inte hade denna ovanliga empatiska sida.

Hur kan jag få skiten pga nån annans mående, elakheter, svartsjuka osv? Har funderat på detta i många år men det enda jag kommer fram till är att det är lätt att lasta över allt på nån som alltid finns där. 

Men seriöst säg att det är fel svar för om det verkligen är så.. då blir jag tamejfn mörkrädd..

Ska man inte va rädd om den som finns när alla andra rymmer???? 

Denna egenskap har fått mej att må så dåligt mer än en gång, och då menar jag riktigt dåligt, ändå kan jag inte se åt andra hållet när någon behöver ett öra, en axel, någon som bara finns för dom. Tror det beror på lyckas jag hjälpa någon så uppväger det dom gånger jag själv mått dåligt av andras problem.. men men vad vet jag.

Det som sårar mest är när andra tar min egenskap för givet, att jag bara ska finnas oavsett tid på dygnet och dessutom ger mej skit om jag har händerna fulla för stunden.. Jag har ju faktiskt ett eget liv och egna problem men det ska jag tydligen inte ha... SUCK....

Jag är ingen marionettdocka/robot. Jag är en vanlig människa med känslor

Att få distans till saker kan vara allt från enormt lättande till smärtfullt. oavsett vilken eller vilka känslor man än får så har man nått den punkt då man på ett sätt landat på jorden och kan börja bearbeta för att gå vidare.

För många år sen lämnade jag mitt hjärta till han som hittade nyckeln in till mitt innersta, mitt livs kärlek. Ska jag vara helt ärlig så kände jag mej som en sagoprinsessa som flög på rosa moln. Mina ögon sken starkare än solen och konstant leende på läpparna. Va helt magiskt underbart. Fram tills allt började med svartsjuka och alla som skulle förstöra. Stunder med bråk och många tårar och däremellan en magisk saga. Kändes verkligen som vi var ett tillsammans, iaf i min själ. Men det var bara en saga alltihop, det förstår ja nu, asså verkligen förstår. Hur mycke det än smärtar att veta man bara varit en-bra-sak i så många år så kan jag inte riktigt släppa den lyckokänslan som jag hade. Kan kanske ha med att göra jag är e hopplös romantiker och ger mitt hjärta en gång.

Men hur som så är det nåt jag jobbar på nu när jag nått distanspunkten. Gäller dock att hålla isär känslor och fakta så det inte blir en kaossoppa, men det är inte alltid det lättaste. 

Technically I'm single. But my heart is taken by someone I can't have